Kris och psykbryt

Här sitter jag, ensam i min lägenhet på Hisingen i Göteborg och gråter. Ibland måste man ju få lov att göra det och om jag ska vara helt ärlig gråter jag nog lite varje dag. Just idag kom det första riktiga alvarliga snacket med mannen där hemma i alla fall. Allt är bara småsaker, men när de buntas ihop och sammanfaller med en lite extra tuff och vacklande dag för min del så kan jag bara inte hålla tillbaka längre.
På väg till vagnen varje morgon går jag förbi inte bara ett utan två förskolor och just idag när jag knallade där i godan ro så hör jag ett hjärtskärande skrik - Nej mamma, gå inte! Det var en flicka i fyra års åldern som uppenbarligen hade någon form av separationsångest. Jag gjorde som jag brukar, för detta var ju inte första gången detta hände, tog ett djupt andetag sänkte huvudet och gick med lite raskare steg för att inte behöva höra mer än nödvändigt. För varje gång jag ser eller hör ett gråtande barn ute, på vagnen, i affären eller var det nu är så får jag en fysisk reaktion i form av att mitt hjärta liksom snörpsåt och minst en tår kryper fram i ögonvrån. Oftast går det ganska så bra och jag lyckas ruska av mig känslan av att jag överger mina barn (för ja, det är faktiskt just så det känns när jag hör gråtande barn) men just idag hängde den känslan med lite extra länge.
Väl i skolan flöt allt på bra, vi hade bara en lektion, en workshop i Photoshop. Den gick ganska bra men jag hade huvudvärk och kände mig väl inte helt på topp. Efter lunch hakade jag och ett par till i klassen på en sak som egentligen inte har med skolan att göra men ändå har den det. Lite kryptiskt formulerat kanske, men det är så att en av utvecklarna i Blekinge jobbar med ett projekt som sträcker sig några år framåt att utveckla Blekingesömmen. Till detta har hon bjudit in oss på kulturvårdsenheten att delta i detta spännande projektet och eftersom jag tycker att sådant är fantastiskt roligt så hakade jag på denna introduktionen åtminstone.
Väl hemma igen så satte jag mig vid datorn för att jobba på min hemtenta som ska lämnas in om en vecka. Jag skulle tagit tag i det igår med, men blev för distraherad av att städa och greja så det blev inget med det. Jag samlade mig för att börja, hällde upp ett glas dricka och plockade fram alla papper och satte mig framför datorn. Kollade Facebook, kollade ettpar bloggar, nej just det ja, jag skulle ju skriva hemtentan! Samlade mig igen och vad händer då? Jo, ett gråtande barn utanför fönstret... Suck!
Då ringde jag hem till familjen, pratade ett par ord med mannen, lite med barnen och sedan med mannen igen. Då berättade han en sak som vi hade diskuterat i helgen när jag var hemma och så visade det sig att han hade gått helt emot vad jag sagt om saken och inte ens sett mitt förslag som ett alternativ. Nu är just denna saken egentligen inte någon stor grej, men eftersom jag i normala fall har ett ganska stort kontrollbehov så förstärks det ännu mer när jag är 13 mil hemifrån. Det samtalet slutade med att jag lade på luren, började gråta och på fullaste allvar började fundera på vad i h*lvete jag gör här. I 40 minuter satt jag bara vid datorn och fick inte ett smack gjort, jag försökte verkligen att läsa men det gick bara inte. Det enda jag kunde tänka på var hur lite koll jag har på vad som händer hemma. Så jag ringde upp gubben igen och förklarade hur jag känner. Jag vill ju höra om små skitsaker som har hänt och ja, typ allt! Han förstod, men kanska ändå inte. Tur är i alla fall att jag med åren blivit duktigare på att sätta ord på mina känslor och vet att grunden till detta ligger i mitt kontrollbehov och saknaden av barnen naturligtvis.
Samtalet med mannen räckte inte riktigt, utan jag var tydligen tvungen att skriva av mig lite här också. Så nu får vi se om jag kommer någon vart på denna förbaskade hemtenta!

Ha det gott!

Oj oj oj!

Som sagt, jag kom in. Jag har fattat ett av de största besluten i mitt liv och sitter just i detta nu i en etta på Hisingen i Göteborg och har tidigare idag varit på upprop och träffat min nya klass.
Jag satt just och skulle läsa en text inför den första föreläsningen som är imorgon, men jag kunde bara inte konsentrera mig... Det är så mycket nytt som virvlar omkring i huvudet och fokusen far hit och dit! Men jag är taggad!

Vi får se om jag kommer igång med bloggen, jag hoppas det. Men kommer jag inte igång nu när jag har all tid i världen (med det menar jag att jag bara har mig själv att ta hand om på veckorna) så kommer jag nog aldrig igång.

Jag har även funderingar på att byta namn på bloggen då jag ju faktiskt inte är någon nybörjarsticka längre, även fast jag har otroligt mycket mer att lära.
Jag har tänkt att "av ia" kanske skulle passa, jag är nämligen väldigt svag för ordlekar och med av ia tänker jag ju på Av Ia alltså saker jag gör men säger man det i ett ord som avia så är det nästan som avi(g)a och sådana maskor är det ju lite här och där i mitt liv. Mjo... Jag suger på den lite till!

Nu ska jag fortsätta med min text som heter "Kulturarvsinstitutionerna och det demokratiska arvet"!


Ha det gott!!