Min plan!

Såhär var det... Efter att jag fick reda på att jag inte får vara kvar på mitt jobb hade jag lite panik. Såklart! Jag började se mig omkring på platsbaken vad det fanns för jobb där. Inte så många frisörjobb tyvärr och de som låg ute var antingen för ångt bort eller på salonger som i mina ögon inte är seriösa. Om man då tittar till vad det är för jobb som ligger ute rent generellt så är det yrken som kräver högskoleutbildningar som socionom, förskolelärare, lärare, läkare. Visst finns det arbeten som inte kräver någon utbildning, men då är de helt provisionsbaserade och går ut på att man ska sälja en massa skräp till människor som inte har bett om att bli uppsökta.
Jag fick genom min PT reda på att det är en frisör som har slutat arbeta där hon hyr in sig och gör naglar. Så jag gick dit och presenterade mig. Det vore faktiskt trevligt att arbeta på hemmaplan! Hon tog mitt nummer och skulle höra av sig längre fram när hon behövde en medarbetare till.
Kontakter är bra! Vi har en väldigt trevlig säljare på jobbet som gav mig rådet att kontakta en salong som han ansåg hade oförtjänt dåligt rykte. Så jag följde hans råd och det ledde till att jag var och provjobbade en söndag vilket i sin tur ledde till att de faktiskt ville att jag skulle börja jobba hos dem. Tyvärr så hade jag hört lite olika saker om hur det går till där, bla från facket och jag valde då att delge min oro till chefen på den salongen. Hon blev sur och började prata om att hon inte ville höra den typen av snack på salongen och att "vi drar inte in facket i våra affärer, vi hanterar sådant själva". Hej och hå... Jag sade till henne att jag skulle fundera på saken och återkomma i veckan. Jag satte mig i soffan med en klump i magen och sade till R att jag nte visste hur jag skulle göra. Å ena sidan känns det ju dumt att tacka nej till ett arbete men samtidigt ville jag inte ge mig in på något som jag inte kände mig helt bekväm i. Efter en stund fick jag ett sms där det stod att hon var tvungen att vara säker på sin personal och att hon efter vårt samtal blivit tveksam och lycka till. Så det var skönt att jag inte behövde fatta beslutet själv, för ett nej hade det nog slutat med ändå.

När man börjar blicka ut i världen efter att ha suttit säker på sin plats i över sju år ser man saker på ett nytt sätt och det jag ser tycker jag inte om. Jag ser mycket skit och inser då vad det är jag har där jag är. När jag blev uppsagd berättade min chef en liten annekdot (stavas det så?) om en kund till honom som för många år sedan blev uppsagd från sitt jobb, blev knäckt, bestämde sig för att göra sig oumbärlig för företaget, alla andra uppsagda fick gå men han fick stanna kvar och idag är han VD för det företaget. Just när han sagt så tyckte jag att det var otroligt löjligt och blev förbannad, men sedan förstod jag vad han ville säga med det, han ville säga att om jag kämpade tillräckligt hårt så skulle jag kanske kunna få stanna kvar.
Så förra veckan tog jag ett snack med chefen och frågade vad som skulle krävas för att få vara kvar och det kommer att krävas ganska mycket men det är ändå möjligt. Så detta är nu planen;
Jag stannar där jag är, kämpar med att bygga upp en kundkrets. Den 31 Mars skriver jag högskoleprovet. Jag ska söka en ettårig textilutbildning som börjar i höst, läsa till några kurser för att efter det se om jag kaske skulle kunna bli textillärare.
Drömmen om en egen garnaffär har ju också funnis med länge och den finns fortfarande men tyvärr så måste man ha pengar för att starta/driva företag och det har jag tyvärr inte så det får kanske bli en sak för framtiden.

Så här ha ni min plan... Verkar den vettig?